Nu har jag testat detta underbara spel och konstaterar direkt en positiv sak:
Samlingen vi va igår gillar helt olika spel men för en gångs skull gillade alla spelet (en trivdes bäst med att lyssna men resten va delaktiga).
Reglerna är superenkla och ingångssteget va snarare att få igång berättar-genen samt släppa lite av sitt vinstintresse. När det va på plats blev plötsligt spelet, trots sin brist på klassiska strategiska moment, en helt underbar upplevelse!
Rekommenderas varm till spelgruppen, rollspelare, fester, parkhäng... kanon för att plocka fram det bästa ur din tysta polare eller din annars så propra vän! Solklar tia från någon som annars gillar Settlers, Carcasonne eller Powergrid!
Skriven av: brickuz - 2009-05-08 08:15:02
A&A Battle of the Bulge är ett spel jag varmt kan rekommender alla dem som gillar realistiska krigsspel som berör VK2.
Jämfört med tidigare A&A spel så skiljersig detta ganska mycket eftersom det är ett taktiskt spel mer än det är ett strategispel.
Här handlar det inte om att leda sitt land i krig, utnyttja resurser och tillverka krigsmaterial. Här handlar det om att leda trupper i strid med allt som hör där till.
Som bekant handlar dett här spelet om Ardenneroffensiven vintern 1944/45. Ardenneroffensiven var Hitlers sista försök att besegra de allierade i väster. Planen gick ut på att anfalla de allierade och bryta igenom deras frontlinje på en plats där de inte förväntade, nämligen i den bergiga delen av Belgien och Luxemburg som kallas Ardennerna. Ett område som var bergigt, skogsbeklätt med allmänt dåliga vägar. Ett område som ansågs vara olämpligt för stridsvagnar och större militära operationer och därför endast försvarades av enheter av mindre stridsvärde (trots att tyskarna hade anfallit med stor framgång därigenom med stridsvagnar 1940). Planen gick alltså ut på att slå till mot de västallierade där de ansågs svagast och där de inte förväntade sig det och bryta igenom deras linjer för att pressa sig västerut och erövra Antwerpen, De allierades viktigaste hamn för att skeppa över förstärkningar och förråd till västfronten. Genom att ta Antwerpen skulle de brittiska styrkorna i norra Belgien och södra Nederländerna bli avskurna från de amerikanska och franska trupperna i söder och därmed skulle tyskarna tvinga de allierade till ett andra Dunkerque och på så sätt tvinga dem förhandla om fred. Den här planen var ett enormt vågspel. Inte nog med att den krävde samtliga reserver som fortfarande var i någerlunda gott skick och som behöves betydligt mer på andra ställen, i huvudsak på östfronten så krävde det även större delen av Tysklands trytande bränslereserver. Gick operationen fel så var det kört för Tyskland.
Till en början hade tyskarna enorma framgångar eftersom vädret va dåligt och de allierade inte kunde sätta in något flygunderstöd. De amerikansta trupperna i området krossades. Men i takt med att motståndet hårdnade, vädret klarnade och de tyska resurserna började tryta så tvingades de tyska anfallsspetsarna att stanna. De allierade satte genast in motanfall och i början av 1945 så var man tillbaka där man börjat den 16 december.
Spelet följer det här skeendet mycket bra! Det gäller att som tysk anfalla med allt man har i början innan den som spelar de allierade börjar få in färska förstärkningar i stor skala, och framför allt innan vädret klarnar så han kan utnyttja överlägsenheten i luften. Att spelet inte enbart innefattar pansar, infanteri och artilleri gör det hela än mer realistiskt. Man måste använda trängen och dess lastbilar för att hela tiden köra fram förnödenheter till sina trupper så de kan fortsätta framrycka västerut elelr för att anfalla- Gör man inte det så kan man inte röra sig eller anfalla. man kan även förflytta infanteri och artilleri med sina lastbilar längs vägarna så de snabbare kommer fram till fronten. Frontlinjen är viktig del av spelet. Den markeras av smala böjda markörer som läggs på gränsen mellan hexagonerna. De visar vilket territorium som är i tysk och allierad hand. Detta är viktigt eftersom de talar om vilka städer som finns på tyskarnas sida om fronten. Och det är viktigt eftersom spelet avgörande hänger på hur många städer tyskarna lyckats erövra. För varje tagen stad får den tyske spelaren poäng och spelets mål är att man ska lyckas erövra minst en poäng mer än vad tyskarna lyckades ta i verkligheten. Detta är tyvärr en av spelets två svagheter: att det centrerar sig kring hur offensiven slutade i verkligheten och inte vad planen egentligen gick ut på. Spelkartan innefattar endast de områden och dess närmaste omgivning som tyskarna lyckades erövra i verkligheten. man kan alltså inte erövra Antwerpen som hela planen gick ut på utan bara följa i historiens fotspår och klara biffen en liten belgisk ort bättre än tyskarna. Som allierad vinner man då alltså givetvis genom att förhindra tyskarna att erövra byar till ett värde av 25 poäng.
Den andra enda svagheten är att spelet endast behandlar Ardenenroffensiven. När man väl som tysk lyckats vinna en snabb seger eller som allierad lyckats stoppa tyskarna när man väl fått den numerära överlägsenheten på sin sida tillräckligt många gånger så blir spelet lite tjatigt. Spelsystemet är utmärkt och oerhört realistiskt och roligt. Lagom lätt att lära sig och att spela igenom. Men Ardenneroffensiven begränsar det hela eftersom den bara kan utkämpas på ett sätt: en som anfaller och en som försvarar. Men förhoppningsvis så kommer A&A att göra uppföljare med samma spelsystem men med andra mer eller mindra kända slag under VK2. Rent taktiskt är spelt bättre än Memoir'44, men det saknar Memoirs mångsidighet vad gäller massan av olika scenarior och möjligheten att skapa egna scenarior.
Men får högsta betyg ändå!!!
Skriven av: Verdun1916 - 2009-05-01 18:53:35
Ticket to Ride är ett enkelt, lättförståeligt och underhållande spel som dessutom inte tar speciellt lång tid att spela igenom (en omgång varar i max en timme). Det senare är en klar fördel i mina ögon då det inte alltid finns tid till att spela spel i 4-5 h på vardagarna (det går givetvis alltid att förlänga spelomgången genom att spela med fler tågvagnar).
Spelreglerna är lätta att förstå och det går även snabbt att förklara dessa för den som är helt ny vilket ökar underhållningsvärdet rejält enligt dem som jag spelat med. Jag tror att det även går lätt att förklara för de yngre familjemedlemmarna dessutom.
Ett bra spel som jag starkt kan rekommendera.
Skriven av: Adler - 2009-04-06 19:04:47
Att spela Samurai är lite som att vara Karl-Bertil Jonsson på julafton. Liksom Tage Danielssons fräkniga målbrottsfigur upplevde en INRE KRIS - mellan att tala sanning eller ljuga – finner jag mig ofta själv i ett liknande tillstånd när ett parti Samurai dukas upp på spelbordet. Satsa på snabba vinster eller långsam avkastning? Slösa med båtar och samurajer nu, eller spara till absolut rätt läge? Gå ut hårt eller vara en ”late game hammer”? Eller (till motståndaren) rakryggat yppa sanningen: Det var bara en j*vla tur att du drog den där brickan just nu!
I Samurai (av legendariske Reiner Knizia) kämpar 2-4 spelare om att genom olika slags inflytande på japanska städer vinna en majoritet av pjäser (hjälmar, risfält och buddhor). Spelet är ganska abstrakt (Knizia!) där du i praktiken försöker att med dina olika spelbrickor ”ringa in” de åtråvärda pjäserna, i rätt tid och till ett inte allt för högt taktiskt pris.
Låter det torrt? Det är helt underbart. Man lägger pannan i veck och trummar sina frustrerade hälar i golvet i ett försök att ta begreppet ”hand management” till en ny nivå. Spelet belönar skicklighet, men har en dimension av tur, främst bestående av i vilken ordning du drar dina brickor till handen.
I Samurai är spelplanen olika stor beroende på antal spelare (!), vilket innebär att spelet håller bra på 2,3 och 4 spelare. Allra bäst är det på 2 eller 3 spelare. Och det tar max en timme, vilket många skulle uppskatta!
Samurai: Riktigt bra strategispel, med inslag av ”brain burning”. Ganska lätt att lära sig. Inte ett ”snackspel”. Mycket läckra och bra komponenter. Kan provas online på mabiweb.
Recensionen gäller spelets engelska version. Det finns en svensk version.
Sayonara!
Skriven av: tomaslundin - 2009-03-30 15:47:35
Jag är inget fan av Risk, men vill man spela risk så är det absolut mer värt att spela detta Risk istället för det gamla.
Skriven av: Rutan - 2009-03-27 08:14:16
Mitt favoritbrädspel utan tvekan.
StarCraft The Boardgame baseras på datorspelet med samma namn. Mycket från datorspelet är sig likt men spelet i sig revolutionerar genom att låta själva grundmekaniken vara "helt olikt" datorspelets. Då datorspelet fokuserar på en strid på en planet baseras brädspelet på interplanetära strider där varje spelare anlägger baser på olika planeter, bygger upp arméer och försöker ta över varandras planeter, resurser och strategiska poäng. Allt i en härlig alla-mot-alla-känsla där tillfälliga allianser är lika viktiga som att veta när man ska vända sina vänner ryggen till.
Det är svårt att i några få ord få sagt vilket fantastiskt bra spel detta är. Det är inte för vem som helst men jag skulle ändå säga att spelet är för en hyfsat bred publik. Det är absolut ett spel i den "tyngre" klassen med många regler, många möjligheter, strategiskt tänkande och situationer där felplaneringar straffar hårt. Men samtidigt är det interaktivt, snabbt och otroligt välbalanserat. Även om de som spelat datorspelet (mycket tjat om datorspelet, förlåt) kommer ha en fördel i att de känner igen alla enheter och ungefär hur bra de är och vad de kan göra så kan personer som aldrig spelat det lätt sätta sig in i spelsystemet och har ingen egentligen nackdel mot mer erfarna StarCraft-spelare. Både jag (hängiven StarCraft-spelare), min bror (har spelat datorspelet några få gånger) och min flickvän (har aldrig spelat datorspelet) älskar det.
StarCraft är just nu mitt favoritbrädspel och den stundande expansionen ser ut att rätta till alla småfel som fanns, expandera enheterna med allt som behövs och lägga till så mycket godis i form av scenarion med mera att man troligtvis aldrig kommer tröttna på detta spel. Köp och spela!
Plus:
- Fascinerande djup med många val och olika strategier för varje match.
- Unika vinstmål för varje lag är en fantastisk idé!
- Välgjorde spelkomponenter.
- Fungerar lika bra på 2 spelare som på 6.
- Underbart krigssystem.
- Val av byggnader och forskning ger en unik profil för varje match.
Minus:
- Många regler att lära sig i början.
- Ibland tar matcherna rätt lång tid.
För att läsa min fulla recension, gå till:
http://padachan.blogg.se/2009/march/bradspelsrecension-starcraft-the-boardgame.html
Skriven av: Pada-chan - 2009-03-22 19:34:42
Detta spelet har fått mig och grabbarna att spendera flera kvällar med att dricka öl, laga mat och spela, självklart A&A. Det har blivit en riktig HIT. Mycket spänning, lag-känsla och historik allt i ett. Det är ett väldigt balanserat spel som jag bara kan rekommendera starkt. Dock så tar det väldigt väldigt lång tid att spela i början när alla är nybörjare. Våra två första rundor tog 7-8h per gång. Men det var lätt värt det, det gäller bara att starta i tid. Det har passat såväl inbitna Risk-spelare till de som inte spelat brädspel speciellt mycket. Det är dock en fördel att ha spelat strategi-spel innan, det är tydligt.
Reglerna är byggda för att vara verklighetstrogna och de är de, nästan helt och hållet. Vissa saker är dock lite svåra att köpa, t.ex. att pansarvagnar skjuter ner bombplan... Men för att inte göra spelet alltför komplicerat har vissa kompromisser gjorts.
Jag kan bara massivt rekommendera detta spel. Ni kommer att ha fantastiskt kul. Jag lovar det!
/daniel
Skriven av: gleiterkungen - 2009-03-20 14:23:11
Om du skall ha ett tillägg till Arkham Horror så är det detta! Jag har efter en otrolig mängd Arkham spelande kommit över alla tillägg men detta är det överlägset bästa, med bra nya karaktärer och Aincient ones. De nya händelsekorten är också väldigt givande för spelupplevelsen och investigatorkorten är mycket användbara! Toppen helt enkelt!
Skriven av: jonjosefsson - 2009-03-11 13:52:28
Funderar du på ett Carcassonne-tillägg och har redan köpt den första? (dvs Inns & Cathedrals) Då behöver du inte leta vidare för Traders & Builder is the real deal så att säga!
Expansionen tillför väldigt mycket till grundspelet för pengarna. Förutom en uppsjö nya landbrickor får man två sorters nya gubbar och handelsvaror. Byggarna kan du placera i en stad eller väg du håller på med för att få lägga en extra bricka när du lägger på just den staden eller vägen, vilket gör att man gärna förhoppningsfullt placerar dem i sina största städer. Används flitigt av de flesta spelare. Grisarna är inte lika viktiga, men kan spela roll i stora bondeområden då de placeras på fält där man redan har bönder för att göra varje stad värd en extra poäng. En del stadsbrickor har handelssymboler på sig. När man gör klart en stad med symboler i (oavsett man äger staden eller inte) får man motsvarande antal symboler. Den som har mest symboler av en viss sort får 10 poäng vid spelets slut. Det kan alltså vara strategiskt korrekt att göra klart andras städer! Slutligen får man också med en härlig tygpåse att dra brickor ur. Alla expansioner borde lätt få plats i den.
Avslutningsvis kan jag varmt rekommendera denna expansion. Den tillför många nya strategiska element utan att krångla till det för mycket och man får nya fina brickor med på köpet. Den enligt mig viktigaste expansionen efter Inns & Cathedral (som ju bl.a. tillför en 6:e spelare och annat viktigt, köp den först eller helst båda med en gång)
Skriven av: Howrie - 2009-03-09 18:02:40
Runebound är ett ganska roligt spel om man gillar att gå runt i ett fantasylandskap, rulla tärningar, döda monster och samla prylar, för det är vad spelet i grunden går ut på och vad det är bra på.
Spelarna börjar i samma stad med sina figurer och ska sedan röra sig över kartan för att döda monster i olika svårighetsgrader. Man blir starkare och bättre tills man känner sig bra nog att ta sig an bossen, den som slår bossen (eller tre småbossar) först vinner.
Det som tynger ner spelet är bristen på interaktion och tidsaspekten. Det säger en hel spelet att man faktiskt kan spela singleplayer utan större skillnad annat än att du kanske inte har konkurrans om slutbossen. Det är sällan, oftast aldrig, som spelarna har något med varandra och göra. Alla sitter och kör sitt eget race. Man kan dock spela varianter som gör att man får mer med varandra att göra som tur är, men spelet i grunden är ett enpersonsspel man spelar tillsammans till någon vunnit. Man kan anfalla varandra, men ingen gör det eftersom det är för krångligt.
Spelet tar som sagt tid att spela också, i synnerhet med nya spelare. Om nya spelare är med bör man spela max två, tre stycken, för det tar flera timmar att spela och kanske 50% mer tid när nybörjare är med. Oftast kan det vara rekommenderat att ta paus och låta spelet stå ett tag.
Missförstå mig dock inte, spelet är roligt, men man måste ta det för vad det är och inte förvänta sig att det är ett snabbspelat spel med mycket konflikt för det är det inte. Roligast blir det när man är två till tre stycken som kan spelet och kan spela snabbt. Det blir dock mycket individuellt rullande kan sägas.
Kortfattat är Runebound ett ganska kul spel som man inte orkar spela så ofta på grund av tid och brist på engagemang mellan spelarna, men är man medveten om dessa problem och fortfarande är sugen kan spelet rekommenderas varmt. Förvänta er dock inte att alla era vänner orkar spela klart det!
Skriven av: Howrie - 2009-03-09 17:48:22
Munchkin quest är ett roligt spel, vare sig man gillar kortspelet eller inte, även om det kanske främst är för de som spelat kortspelet tidigare och därför är inne i tänkandet.
Om du funderar på att köpa MQ är det dock några saker du bör fundera över först. Kortspelet kan bli utdraget, men är ändå relativt snabbspelat. Denna beskrivning skulle inte passa in på MQ. Spelet tar väldigt lång tid att spela och känns ibland som en riktig evighetsmaskin. Spelarna har tre moves så i praktiken kan man besegra tre monster under sin tur, gå upp massvis med levels och få MASSOR med kort. I regel åker man dock ner lika fort igen senare. Spelet är lite som en berg-och-dalbana i det avseendet. Det finns som vanligt stora möjligheter att sabotera för varandra samtidigt som möjligheterna att hjälpa minskat.
Det är också väldigt mycket småsaker att peta och pilla med hela tiden. Man bygger upp sin dungeon efter hand och det ska på nya dörrar och rummet ska pusslas ihop (bokstavligen) med resten av rummen. Sedan har man livmarkörer, gåmarkörer med mer. Detta och alla kort man får (vilket är väldigt många) saktar ner spelet. Under ens egen tur är spelet rätt okej, men när andra spelar bli man ofta otålig.
Sammanfattningsvis är Munchkin Quest ett roligt spel framför allt för de som gillar kortspelet. Tempot och dötiden tenderar dock göra att man inte vill spela det så ofta. Reglerna borde kunna modifieras något så alla får vara mer aktiva däremot. Ett roligt spel som kräver mycket tålamod helt enkelt.
Skriven av: Howrie - 2009-03-08 17:46:26
Köpte nyligen FFG:s version av spelet och jag blev inte besviken. Spelet är väldigt varierat och varje ny runda överaskar när man spelar med nya aliens.
Grunderna i spelet är egentligen rätt enkla, man ska skaffa sig 5 kolonier på motståndarnas planeter, man drar ett kort som bestämmer vem man ska anfalla, inbjuder eventuellt allierade och lägger sedan ut encounter-cards för att se vem som vann.
Det som gör spelet spännande och varierande är kortfattat tre olika saker. För det första måste man i regel använda alla encounter-kort man har på handen, bra som dåliga, vilket kräver att man kan analysera vad motståndaren ska lägga och en stor del bluff och rackarspel. För det andra är det varierat eftersom man själv i regel inte bestämmer vem man anfaller. Detta hindrar spelare från att bilda långvariga allianser.
Det tredje och bästa med spelet är dock alla aliens man kan spela. FFG:s utgåva innehåller hela 50 stycken (med olika svårighetsgrader beroende på hur erfaren man är) och alla aliens har en kraft som tillåter dem att ändra reglerna på något sätt. Det är enormt kul att hela tiden behöva tänka om spelet beroende på vad man själv spelar -och vad ens motståndare spelar! Det kan vara jättebra att spela Macron, vars skepp är värda fyra gånger så mycket, men när någon annan spelar Anti-matter gör att LÄGST siffror vinner blir det plötsligt inte så kul längre.
Spelet kallar sig för "A game of infinate possibilities" och det kanske inte är helt sant, men rent allmänt är det varierat, relativt snabbspelat och inte svårt att lära sig. På vissa av alien-korten kan det vara lite mycket text för de med begränsade engelskakunskaper, men det är relativt lättförklarat av andra spelare så det är inget hinder. Även om det är snabbspelat kan det dock bli lite utdraget ibland då alla går ihop mot den som nästan har fem kolonier, men det är ändå ett snabbt spel.
Något som är bra är också att alla hela tiden är engagerade i vad som händer tack vare alliansfunktionen och de olika krafterna. Spelet har väldigt lite dötid och alla får hela tiden vara med.
Sammanfattningsvis är det ett mycket bra spel för ett gäng spelare som tycker om backstabing, mycket konflikt, bluff och lagom med kaos. Rekommenderas varmt.
Skriven av: Howrie - 2009-03-08 17:33:38
Det är få spel som är så klassiska som Vem där. När du så småningom tröttnar på de vanliga frågorna i stil med "Har din stor näsa?" kan du göra som jag och min bror och köra lite mer chansningsspel och bara ställa roliga frågor i stil med "Ser din ut att jobba på restaurang?" eller "Brukar din person ha kostym när han/hon går på kalas?". Jag lovar att detta ger spelet en helt ny dimension och en intressant bild av hur lätt vi människor faktiskt dömer varandra på grund av hur de ser ut. För faktum är att både jag och min bror brukar gissa rätt även då...
Skriven av: Toadette - 2009-03-06 11:24:29
Har du spelat Wolfenstein och Counter Strike på dator, eller i alla fall vet vad det är för typ av spel - så har du genast känslan för vad det här är för typ av brädspel.
Det är ganska fartfyllt, mycket action och enkla uppdrag. Du ska antingen ha ihjäl alla motståndare, ta flaggor eller andra typer av punkter på spelplanen.
I spelet tar du kommando över en grupp tyska specialsoldater med övernaturliga förmågor, eller ett specialförband med högteknologisk utrustning från Unionen (Västeuropa och USA).
Spelet är ganska enkelt att lära sig, även om det krävs en eller två testmatcher innan en ny spelare riktigt hänger med.
Förutom en del frustrerande regelproblem (nästan som om det vore buggar i de datorspel som brädspelet efterliknar), så fungerar spelet riktigt bra.
Passar utmärkt för personer som gillar action, inte lika bra för strategerna.
Skriven av: wille - 2009-03-05 18:56:03
Har gått runt detta spel som katt runt het gröt. Tanken att spela enbart med kort har gjort att jag avstått från ett köp. Under CalCon 15 så hittade jag Wings of War Deluxe i Juntans butik och slog till direkt. Modellerna ser mycket bra ut och funkar klockrent att spela med. Äntligen har Wings of War fått det där lilla extra som höjer spelet från bra till mycket bra. Mest imponerande är att man lyckats att få flygplanen så individuella spelmässigt med så små hjälpmedel. Albatrosen känns verkligen seg att flyga med medan Fokkern är som en vessla. Dags att dra på sig pilotglasögonen och läderhuvan och skjuta ner lite fiender.
Skriven av: svenne - 2009-03-04 12:55:12
En filmkritiker påstod en gång om skådisen Alec Baldwin att man "inte får mer hanne för pengarna". Om vi lämnar Hollywood för spelvärlden så tror jag att du knappast får mer spel för pengarna än med lika billiga som suveräna Condottiere.
Detta spel är väldigt portabelt: en liten box, ett litet och urcoolt bräde (över centrala medeltida Italien), kuber och kort. I grunden är det ett kortspel men med en karta av strategisk betydelse, särskilt om man är en handfull spelare.
Vissa spel har mer eller mindre påklistrat tema, men med Condottiere känns det som Fantasy Flight Games funnit en bra balans mellan tema och spelsystem. Och det är snyggt.
I Condottiere anför du dina soldater (kort) mot dina motspelares i slag om provinser. En viktig sak med detta spel, och som är en av spelets strategiska nycklar, är att en hand med kort ska räcka "en runda", som mycket väl kan bestå av slag om både två och tre provinser (beroende på spelarnas offensiva eller defensiva taktik).
Det är alltså viktigt att slugt "hushålla" med sina styrkor och detta möjliggör en trevlig sak: en skicklig spelare kan nå framgång även med en "dålig hand"!
I Condottiere måste du hela tiden ställa dig frågor: Är den här provinsen viktig för mig, eller ska jag satsa mer på nästa slag? Vad var det för soldatkort som min motspelare just plockade upp från bordet till sin hand? Kan jag i så fall vinna nästa slag? Med vilket specialkort kan jag just nu göra mest skada: Biskopen, som tar bort den bästa soldaten på bordet, och som också tillfälligt ger mig kyrkans beskydd? Vinter, som minimerar alla soldaters värde? Trumslagare, som fördubblar mina soldaters värde? Törs jag låta motspelare X leda när det är hans tur, eller spelar han då ut kortet Stadens Nycklar och tar hem provinsen? Beslut, beslut...
Jag kan varmt rekommendera Condottiere (3rd ed. 2007), som betonar strategi och kyla, men också tur. Kul, intensivt och med en del elakt "take that!". Speltid 30-ca 70 minuter. För 2-6 spelare men tydligt bäst med 3-5.
I någras ögon kanske detta spel är en "filler". Men det kan mycket väl bli spelkvällens huvudattraktion.
Recensionen gäller spelets engelska version.
Skriven av: tomaslundin - 2009-03-04 12:20:38
Rackarns, vilket spel! För den som vill veta något om och utforska detaljer om vad som egentligen hände på "den glömda" östfronten under hösten 1914: sluta leta! Köp denna pärla bland krigsspel, som inte bara har tunga, men ändå tydliga, regler, utan även top notch komponenter. Ta bara kartan som är ett mästerverk - både estetiskt och designmässigt. Spelbrickorna är tydliga och snygga även dem. Väldigt lite errata är det också - trots att spelet är så massivt och stort.
Nu är det bara att vänta på västfronts-varianten!
Inte för nybörjaren dock och heller inte för dem som tänkt sig en trevlig liten "spelstund". Spelet kräver många timmar och mycket engagemang. Men det är värt varenda minut för dem som vet hur man avnjuter spel av denna kaliber! Krigsspelarnas motsvarighet till gastrnomisk upplevelse är vad detta spel erbjuder.
Skriven av: lundinandreas - 2009-02-26 14:00:28
Jag har egentligen bara spelat det en gång för några år sen (har det hemma dock!) och tyckte i slutet av spelet att det var kul. Det tog dock många timmar och vi la oss innan spelet var avslutat på riktigt. Vi var då 4 stycken och ingen av oss kände spelet innan.
Jag tror att det kan vara ett riktigt roligt spel, bara man kan reglerna (som var egentligen lite för många för 4 pers som inte kunde spelet).
Jag ska absolut prova det igen men då ska jag läsa reglerna INNAN alla är här för att spela!
Skriven av: lidali - 2009-02-23 11:11:32
Jag har tyckt om risk sedan jag var liten. Jag köpte en hel ny version (som jag tror är versionen ovan) som har nya regler och tänkte: varför ändra på ett vinnande concept? Andra uppdrag och andra regler. Försökte spela med nya reglerna men spelet verkar inte balanserad längre (har inte provat mer än en halv omgång). Jag bytte ut alla kort till gamla korten och gamla reglerna igen och tycker spelet är toppen! Det krävs mer strategi än vad dom flesta förmodligen tror eftersom så mycket hänger på tärningar också. Är man däremot riktigt duktig så kan man vinna 9 av 10 gånger.
Mycket socialt men speltiden som står ovan kan dra ut till 3-4 timmar (i alla fall med gamla reglerna).
Skriven av: lidali - 2009-02-23 11:00:24
Hatar du matte så är det här förmodligen inte spelet för dig. Tycker du däremot om logik och ett spel där den som är snabbast och "smartast" vinner utan inblandning av tärningar? Jo! Då är det här spelet för dig.
Mycket enkla regler och så himla kul!
Inte så super socialt när timglaset rinner eftersom alla sitter i tystnad och bara ropar "4!", "35"! Däremot finns det tillräckligt mycket tid att vara social när timglaset runnit ur.
Skriven av: lidali - 2009-02-23 10:53:35
