Imperial lyckas vara enkelt, snabbspelat, koncist och effektivt i sin simplicitet, innehålla tonvis med svåra beslut och mängder med diplomati.

Imperial har en snygg tematik med pompösa herrar i imponerande mustascher. Det följer med en stor mängd träpjäser (båtar och arméer i sex olika färger). Dessa är dock långt färre än i exempelvis Risk och vanligtvis kommer en nation inte ha mer än mellan 3 och 6 pjäser på planen, det blir alltså inga masskonflikter utan det bygger på rätt simpel strategi som gör sig extremt väl ihop med det extremt enkla stridssystemet - spelet använder inte tärningar eller tur alls (utom för att lotta ut länder i början av spelet).
Spelet kom vi igång med på ca 40 minuter och efter det var reglerna rätt lätta att följa. En väldigt positiv sak med spelet är att man hinner slåss om Europa på mellan 3-7 timmar, vilket i mina ögon är rätt snabbt för ett spel av den magnituden. Spelet har mycket att erbjuda för väldigt många spelomgångar utan att upprepa sig.

Imperial är en blandning mellan ett handelsspel, diplomacy/risk och någon slags vadslagning.
I spelet får man kontroll över en nation och behåller kontrollen över den så länge man förblir den som lånat mest pengar till landet (genom att köpa "bonds"). Beroende på hur spelaren sköter landet kan det gå upp i värde eller få sina stormaktsförutsättningar krossade, varpå bondsen har en dyster framtid.
Således får spelet ofta helt nya förutsättningar ett fåtal rundor in i partiet när exempelvis tyskland "köper" storbrittanien av någon annan spelare och plötsligt kontrollerar båda dessa nationer som tidigare låg i krig.
I slutspelet kan det också visa sig att alla spelarna tömmer sina stadskassor för att köpa in sig i vinnaren i hopp om god avkastning när spelet är slut.
Vinner gör inte heller den som erövrar mest, utan den som har köpt de gynnsammaste bondsen av de krigande nationerna och alltså är rikast. Många sådana moment vänder helt upp och ner på "erövringsspel" som diplomacy, risk, imperium och axis and allies.